Pakten räddar knappast euron!

Euron ska räddas med en politisk pakt där misskötta länder får såväl böter som subventioner. Men risken för konflikter mellan länderna blir stor. Kanske hade marknadsmekanismen fungerat bättre för att skapa budgetdisciplin. Många kräver att en ny stabilitetspakt omedelbart införs inom EU. Men bör inte frågan diskuteras först? Annars kanske man fattar beslut som sedan visar sig inte fungera.

Pakten ska bli en kombination av den ”gamla” stabilitetspakten från 1997 (med böter för länder som har alltför stort budgetunderskott eller statsskuld) och den praxis som vuxit fram under 2010-2011 (med en fond som ger billiga lån till underskottsländer). Maximinivåer för budgetunderskott och statsskuld låter bra. Politiker som trasslat in sig i en populistisk konkurrens om väljarnas röster kan då peka på EU och säga att de tyvärr inte får lova mer.

Ett sådant system infördes redan 1997, men det fungerade inte i praktiken: Tyskland och Frankrike bröt mot reglerna 2003 och slapp ändå böter. Då blev det fritt fram för Grekland, Italien, Spanien med flera att bryta mot reglerna. Nu ska man dock ändra omröstningsreglerna så att det ska bli svårare att förhandla bort böterna.

Men egentligen är ett system med böter ganska konstigt. För det första är det svårt för ett land med betalningsproblem att betala böter. För det andra innebär det ett ingrepp i demokratin som kan skapa konflikter mellan folken och därmed hota unionen. För det tredje finns det risk att systemet hindrar viktiga investeringar. När Sverige byggde upp sitt järnvägsnät under 1800-talet tog vi upp stora lån av det slag som nu kan bli förbjudna.

Nå, nackdelarna med pakten ska vägas mot fördelarna, nämligen att ansvariga politiker får ett internationellt avtal att stödja sig mot när de möter en populistisk opposition. Om fördelarna väger över bör pakten genomföras. Då gäller bara att reglerna blir effektiva.

En regel som säger att böter döms ut när statsskulden överstiger X procent av BNP är ganska klumpig. Ta fallet med Sveriges järnvägar på 1800-talet. En bra regel bör ta hänsyn till om lånen ska användas till produktiva investeringar (då kan skulden lätt betalas tillbaks) eller om lånen tas för att politikerna vill köpa röster (då finns risk för att skulden inte kan betalas tillbaks).

Men juridiskt bindande regler av det slag som pakten kräver kan inte vara subtila. En regel om att ”ett land ska betala böter om lånen inte används till något produktivt” är verkningslös eftersom den är öppen för politisk tolkning. En juridiskt bindande pakt måste vara entydig – men därmed också grov och klumpig. Finns det då inget annat sätt att åstadkomma budgetdisciplin? Jo, marknadsmekanismen. Den innebär att om ett land skuldsätter sig alltför mycket stiger låneräntan. Marknaden dömer så att säga ut ”böter”, utan omröstning och utan att stormakterna kan slippa undan.

I regel kräver inte marknaden någon hög ränta för lån till produktiva investeringar, för om de verkligen är produktiva kan landet lätt betala sina skulder. Men för lån som tas till slösaktiga ändamål kommer långivarna att kräva kompensation för konkursrisken – och då blir de högre räntorna en signal till politikerna att skärpa sig.

Den nya pakten, med administrativa böter i kombination med billiga lån från en fond, verkar ologisk. Marknaden för statsobligationer fungerade bra under 2010 och 2011: när det blev känt att Grekland och Italien misskötte sig steg räntorna på deras nyupplåning, helt enligt teorin. Men då ingrep de andra euroländerna och lånade ut pengar billigt, till en ränta under marknadsräntan. Därigenom minskade man pressen på underskottsländerna att reformera sina ekonomier.

Nytt system med böter. Man upphäver marknadens ”böter” genom att sätta upp en fond som ger billiga lån, men man inför administrativa böter i stället. Och dessa böter skapar fiendskap mellan länderna, till skillnad från marknadsräntan som är anonym och automatisk. Vad är tanken? Ett svar kan vara att marknaden inte fungerar perfekt. Nej, det är sant. Men frågan är inte om marknaden fungerar perfekt utan om den fungerar bättre än ett politiskt system med böter. Det är en öppen fråga – i själva verket just den fråga som måste diskuteras innan vi fattar några förhastade beslut.

Ett annat svar är att kraftigt stigande marknadsräntor skulle bli en alltför tung börda för ett skuldtyngt land. Ja, det är sant – om skulden kommer som en blixt från klar himmel. Men i regel är det en gradvis process: skulden växer successivt, och räntan stiger gradvis så att landet hinner reformera sin ekonomi. Dessutom drabbar den högre räntan bara landets nyupplåning; de gamla lånen löper med den gamla räntan, och landet får därmed en respit. Men om man då inte gör någonting blir det dyrt.

 

Inga ekonomiska skäl till att rädda EU-länder i kris!

Inga ekonomiska skäl till att rädda EU-länder i kris. Ja ni hör rätt, EU bör inte ställa upp med lån till Grekland, Irland och andra länder i kris. Billigare att låta dem skriva ned skulderna och i stället rädda bankerna. Nationalekonomer förutspår att Euron skulle kunna falla och att en massa banker skulle gå i konkurs. Många ekonomer anser att det bästa sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle kunna drabbas.

Vad skulle hända om vi inte gick in och hjälpte länderna i kris? I min mening pratar media om ”rädda” som att låna ut dom pengar till en ränta som är lägre än den marknadens normala aktörer skulle kräva.

Men vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU eller EMU ska låna ut pengar (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien), men här ska vi alltså begränsa oss till de ekonomiska skälen till de medlemsländer som inte har ordning på sina statsfinanser? Vad skulle hända om vi inte ställde upp, utan i värsta fall lät exempelvis Grekland göra en ensidig nedskrivning av sina skulder med kanske tjugo eller trettio procent? Observera att jag skriver ekonomiska argument. Det finns säkert en massa politiska skäl till att olika länder (till exempel Kina) vill låna ut pengar till Grekland eller de andra så kallade PIIGS-länderna 

Det första argumentet man brukar få höra är att om något eller några av PIIGS-länderna skulle skriva ner sin statsskuld, så skulle detta leda till att euron faller på de internationella valutamarknaderna. Ett sådant scenario saknar dock stöd i ekonomisk teori. Nu kan naturligtvis en massa saker hända på valutamarknaderna som saknar stöd i ekonomisk teori, men om man argumenterar för att marknaden beter sig helt irrationellt skulle man ju lika gärna kunna argumentera för att en skuld nedskrivning skulle leda till att euron stiger.

Nej, euron påverkas nog inte så mycket, varken uppåt eller nedåt, om ett eller ett par PIIGS-länder skriver ner sina skulder. Däremot kommer euron att falla om det finns anledning att tro att den europeiska centralbanken (ECB) börjar trycka sedlar i stor skala. Och det är just detta som skulle kunna hända om man går in och hjälper underskottsländerna. Därför skulle en sådan hjälp knappast rädda euron från att falla – snarare tvärtom.

Det andra argumentet man ibland får höra är att om något PIIGS-land skulle skriva ner sina skulder, så skulle en rad europeiska banker, som lånat ut pengar åt PIIGS-länderna, gå i konkurs. Det kan ligga något i detta. Vissa banker har nog chansat och köpt grekiska statsobligationer med hög ränta, i stället för att köpa trygga och tråkiga tyska eller svenska obligationer med låg ränta. Men detta har varit en medveten risk. Om nu det risktagandet inte går hem – ska vi då rädda dessa bankers aktieägare genom att låna ut ”billiga” pengar till Grekland?

Det finns många goda skäl för varför man inte bör låta banker gå i konkurs; erfarenheterna av alla problem som uppstod i världens betalningssystem när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008 talar sitt tydliga språk. Men om man nu vill rädda en bank – är det då verkligen effektivt att göra detta genom att subventionera låntagaren? Om man i stället bara skjuter till pengar till de banker som verkligen skulle riskera att gå i konkurs, så måste ju detta bli betydligt billigare för skattebetalarna än att skjuta till pengar till låntagaren. Om man stödjer låntagaren stödjer man ju alla typer av långivare – banker och försäkringsbolag, pensionsfonder och privatpersoner, systemviktiga och icke systemviktiga.

Att subventionera låntagarna i stället för att bara rädda systemviktig bankverksamhet har två nackdelar, vilka sammantagna kan bli väldigt kostsamma. För det första signalerar man till låntagarna att det inte är så viktigt med budgetsanering; EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa. För det andra signalerar man till de internationella bankernas aktieägare att det inte är så farligt att satsa på riskabla statsobligationer; en sådan satsning har bara en uppsida och ingen nedsida. EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa.

De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuld länder – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är alltså ganska tvivelaktiga. Det kanske finns andra argument för att hjälpa PIIGS-länderna, argument av politisk natur. Men ekonomiska argument är det ont om. 

Liknande inlägg

Etnicitet!

Storhet: Begreppet används både i positiv och negativ mening. Etnicitet är ett rätt otydligt begrepp men så är de flesta ord vi använder till vardags för de blir lättare att använda då. Dock kan det uppstå problem med detta när det kommer till exempelvis forskning och politiska uttalanden. Ex: Arbetsmarknaden, musik, kultur, diskriminering, segregation, identitet, politik, media etc

Vad är etnicitet: Etnicitet uppstår och blir relevant genom sociala situationer, möten samt genom människors sätt att handskas med livets krav. Gemensamt för alla angreppssätt är att Etnicitet ses som klassificering av människor och grupprelationer att göra.

Socialantropologi: grupper som betraktar sig själva som kulturellt särpräglade.

Klass: Det kan råda en stark korrelation mellan etnicitet och klass, men de är inte samma sak. Det finns hög sannolikhet att en person med specifika etniska drag också tillhör specifika samhällsklasser. Det finns alltså viktigt samband mellan klass och etnicitet. Klass handlar om ojämlikheter ned resurser, etniska grupper kan mycket väl vara jämlika. Teorier om klass hänvisar till ett system av social rangordning och maktfördelning. Men etnicitet kan inte hänvisas till någon rangordning.   

Ras: handlar om kategorisering av människor och etnicitet handlar om grupp identifikationer. Ras (dem) och Etnicitet (Oss), men rasbegreppet är inte värdefullt, allt är blandat och man kan inte se specifika skillnader. (Ras går bort helt)

Nation: De kan finnas homogenitet (tillhörighet) i en nation men de är inte givet. Det är svårt att hitta en och samma identitet i ett land. Etnicitet är inte samma sak som nation men nation kan vara viktigt för att identifiera sig med ett land.

Att känna tillhörighet = Att leva konfliktfritt

Etniska identiteter kan erbjuda karaktär, en status som tillskriver deras person på ett sätt som gör att det inte går att undvika.

definition: Det måste finnas två grupper av människor för att vi ska kunna tala om etnicitet och att den andra gruppen skiljer sig åt ifrån oss. Termen etnicitet refererar till förhållandet mellan grupper vilkas medlemmar betraktar sig som särskilda, och dess grupper kan vara hierarkiskt ordnade.

Från stam till etnicitet: En forskning om stam tittar enbart på en stam (avskilda och isolerade ifrån andra) medans en etnisk grupp integrerar med varandra och andra. Hela globaliseringen passar längre inte in på begreppet stam, därför började man istället tala om etnicitet. Etnicitet skapas i relation till andra och man jämför dessa relationer. En stam studeras utifrån ett etnocentriskt perspektiv (man utgår ifrån sin etnicitet som en grupp (som en norm) och man studera dom andra som avviker, skiljer sig åt ifrån normen). Intresset om etnicitet har ökat pga., förändring i samhället och förändring i dominerande tankesätt inom socialantropologi. Moderna samhällen har inte utplånat skillnader mellan etniska grupper, däremot skapat ett nytt slags självmedvetenhet hos människor som yttrar sig om ett månande om rötter och ursprung (Etniska organisationer och identiteter är reaktioner på en moderniseringsprocess).

Människor som migrerar försöker vidmakthålla sina släktband och grannkontakter i den nya staden, där både etniska kvarter och politiska grupper blir vanliga. Även om den sociala förändringen kan vara snabb så tenderar människor att bibehålla sina etniska identiteter. Etnicitet kan vara ett bra begrepp då man försöker se förändringar – eftersom att etnicitet pekar i riktning mot en dynamisk situation där grupper i olika grad kommer i kontakt och anpassar sig med varandra.

Etnicitets begrepp: kan överbrygga två klyftor: betoning av dynamik och relativisera gränser mellan oss och dom. När vi talar om etnicitet så talar vi om grupper och identiteter som utvecklas i ömsesidig kontakt.

Språk, kultur, politik etc. korrelerar inte alltid fullständigt. Då överensstämmer de gränser som bygger på ett kriterium inte de som bygger på ett annat kriterium. För att etnicitet ska uppstå måste grupperna ha ett kontakt med varandra och de måste hysa föreställningar om att den ena gruppen är kulturellt olik den andra. Etnicitet i sin natur är en aspekt av en relation, inte en egenskap hos en grupp. Etnicitet är en aspekt av sociala relationer mellan aktörer som uppfattar sig själva som kulturellt avskilda från medlemmar av andra grupper med vilket de har regelbunden interaktion med.

Etniska element: kan finnas i sociala relationer när kulturella skillnader uppfattas som viktiga (Element = språk, livsstil, värdering etc.)

kritik emot begreppet: Han anser att etnicitet är ett tomt begrepp. Det existerar inte ett givet etnos hos en hel grupp människor. Etnicitet skapar även fel bilder av en grupp utifrån enstaka individer, etnicitet har blivit en förklaringsvariabel. Man tillsätter människor olika egenskaper som kan vara fel. Det finns ingen given eller bestämd tillhörighet, utan de är något vi har konstruerat. Sernhede säger även att etnicitet liknar rasism: Vi och dom – svenskar och invandrare. Men det finns inget självklart svenskt eller några klara gränser mellan vi och dom.

Etnicitet har blivit en förklaringsvariabel. Ex att stöldbenäghet hos invandrare blir till en egenskap och en förklaring. Det blir lite självklart att ex en våldtäkt kan förklaras med etnicitet. Etnicitet kan upprätta skillnader mellan människor och tillskriva dom egenskaper. Personer från ex arabvärlden och personer från Norge bedöms inte av samma orsaker i det moderna samhället, speciellt när det gäller brott. Ove säger att etnicitet har tagit över gener och ras för att förklara orsaker.

Etnicitet kräver legitimt behov för att kunna tala om skillnader mellan människor. I möten med ”dom” andra formas och omskapas vissa aspekter av vår egen tillhörighet och identitet.

Etnicitet liknar rasism: att dela in människor i olika grupper (vi och dem). Skillnaden är att rasism tog sin utgångspunkt i biologin. I Sverige används etnicitet som vi och dom (invandrare och svenskar) men invandrare är ingen etnisk grupp, det finns ingen homogenitet i invandrarna i Sverige. Något typiskt svenska finns inte enligt honom.  Det är omöjligt att avgränsa olika kulturer. Det hävdar att kulturer är blandning, mönster mellan människor. Kultur är ingen egenskap utan uttryck för en process i ständig omvandling. Etnicitet är inte givna av naturen eller gud. De är sociala konstruktioner (formade av människor under vissa historiska betingelser).

Nationalismen: erbjöd en ny öppnare, gemenskap. Den gav individer tillhörighet till en nationell kultur i en tid då forna tiders auktoriteter varken var hållbara eller funktionella. Nationalism utgör ett hinder på vägen mot globala, multikulturella och multietniska gemenskap. (Nation: odet härstammar från native – medfödd, naturlig).

Nationalitet blir lika kön, föräldraskap eller hudfärg: dvs det representeras något som är oss givet. Etnicitet framträder här som en egenskap som bestämmer vilka vi är

Etnicitet: förknippas med de andras, främmande kulturernas oförmåga att släppa gamla traditioner och religiösa föreställningar. Etnicitet tonar även fram en bärare av en uppsättning egenskaper eller kännetecken som olika folk påstås ha.

Om etnicitet är en social konstruktion som handlar om att skapa och hålla skillnad mellan människor så kan vi i vissa sammanhang ersätta etnicitet med skillnad.

Fundamentalism: att stänga ute vissa grupper. Många studier visar klyftor i de svenska samhället som ökar Sveriges likhet med andra europeiska länders mönster av fattigdom, segregation och marginalisering.

En tredje ståndpunkt (Position in between): Kultur, språk och rötter formar oss och sätter sina spår. Dess villkor är på olika sätt delar av vår identitet, utan att vi behöver tala om naturligt givna gemenskaper. Men vi kan inte avgränsa olika kulturer, det finns inga givna skillnader. Kultur är ingen egenskap utan en process i ständig förändring.

Rötter och historia utgör element i formande av strategier för att hantera livet i det moderna. Etnicitet står inte främst för historia utan utgör en investering för framtiden. Ett steg in, inte en flykt.