Beatrice Lindgren

Skattenivån är i detta sammanhangräknas som skatter och avgifter som andel av landets BNP. Statistiken, används ofta för att jämföra länder. De ger ett underlag för att jämföra inriktningen och storleken på den offentliga sektorn jämfört med den privata sektorn. Den som använder statistiken för en sådan jämförelse bör dock ta hänsyn till skillnaderna i ländernas förutsättningar och skattesystem.

Till att börja med är det bara möjligt att ta ut skatter i större mängd om medborgarna har pengar över för egen konsumtion. Skattenivån mätt som andel av BNP är bland annat därför lägre i utvecklingsländer. Det betyder att jämförelser endast kan göras mellan länder som har ungefär samma inkomst per capita. Stor del av den offentliga sektorns utgifter i välfärdsländer är sådant som främst hör till en stat där medborgarnas levnadsstandard redan är hög.

Det är dessutom nödvändigt att se vad som finansieras med skatter och avgifter och vad som finansieras på andra sätt. Många offentliga verksamheter är sådana nyttigheter som medborgarna annars hade betalat med egna medel. Bland dessa kan man nämna pensioner och sjukvård, som kan finansieras med skattemedel, helt privat eller genom avtal med arbetsgivare. Med en lösning där en nation väljer att finansiera pensioner (eller en del av dem) som avtalspensioner betalar arbetsgivaren premier till försäkringsbolagen i stället för pensionsavgifter och skattekvoten blir lägre. Lönekostnaderna för företaget påverkas på samma sätt i de båda fallen. En jämförelse av enbart siffror ger alltså en högre skattekvot för länder med statliga socialförsäkringar, eftersom privata socialförsäkringar inte är inräknade.

Skattekvoten påverkas också av valet att beskatta förmåner som pension, arbetslöshetsersättning, föräldrapenning och liknande. Länder som inte tar ut inkomstskatt på sådana transfereringar får en lägre skattekvot.  

Det viktigaste syftet med skatter är det som kallas det fiskala syftet, alltså att ge inkomster för att betala de kollektiva nyttigheterna som staten eller kommunen erbjuder. Beskattningen drar in resurser från den privata sektorn för att skapa utrymme för den offentliga sektorns verksamhet och investeringar. Beskattningen kan emellertid också användas för andra syften som för att uppmuntra ett visst beteende. I synnerhet punktskatter används som ekonomiskt styrmedel. När beskattningen används för sådan icke-fiskala mål säger man att skatten har interventionistiska effekter.

Motsatsen är neutrala skatteregler, som ger samma rangordning av olika handlingsalternativ före skatt som efter. Skatteneutraliteten innebär att när skatten bara har ett fiskalt syfte utformas den för att inte påverka den skattskyldiges val. Valet mellan till exempel att spara, konsumera eller investera eller valet mellan olika boendeformer skall inte påverkas av skattesystemet. Tendensen i de flesta industriländer i skattereformerna från slutet av 1900-talet har varit att gå från interventionism till skatteneutralitet.

Högre skatter ger ökade skatteintäkter upp till en viss nivå. Om skatterna blir för höga antas medborgarnas vilja att betala skatt minska, medan ansträngningar för att undvika skatt blir allt mer lönande.

Fördelningspolitiskt syfte: Skatterna kan utformas för att jämna ut skillnader i inkomst och förmögenhet mellan olika medborgare. Detta kan man uppnå genom till exempel en progressiv skatteskala (högre procentuell skatt vid högre inkomster) och skatt på förmögenhet, arv och gåvor. Lägre moms på mat och andra varor har också motiverats med fördelningspolitiska mål. Utjämningseffekten blir dessutom ännu högre om delar av skatteintäkterna används för transfereringar till dem som har låga inkomster.

Skatterna kan användas för att stimulera samhällsekonomin eller för att verka återhållande. En tillfällig sänkning av momsen kan till exempel användas för att stimulera konsumtionen. Justeringar av skattereglerna för investeringar kan användas för att öka eller minska företagens vilja att investera, vilket på sikt leder till effekter på produktionen.

Beskattningen kan användas för snart sagt vilket syfte som helst som lagstiftaren finner lämpligt. Områden som berörs är bland annat regionalpolitik (nersättning av arbetsgivaravgifter), miljöpolitik (ökad eller minskad skatt på olika energislag), folkhälsa (alkohol- och tobaksskatt) och familjepolitik (utformningen av familjens skatt). Sverige förändrade till exempel reglerna för makars beskattning i början av 1970-talet. Tidigare fördelades inkomsterna på båda makarna, och det var då fördelaktigt att en av makarna arbetade och den andra (oftast kvinnan) skötte hemmet. I början av 1970-talet förändrades detta så att varje make beskattades för sin inkomst. På grund av de höga marginalskatterna var det då fördelaktigare med två inkomster, även om de var något lägre. Detta medförde att antalet hushåll där båda makarna arbetade steg mycket kraftigt. Punktskatter har ofta använts för att höja priset och på det viset styra bort konsumtion från sådant som anses ohälsosamt, miljöfarligt eller olämpligt på något annat sätt.

Enligt de flesta politiska filosoferna är skatter rättfärdigade för att finansierar aktiviteter som anses nödvändiga för samhället. Progressiv skatt kan användas för att reducera ojämlikheter i samhället. Enligt denna syn är beskattning i moderna nationsstater en fördel för samhällets utveckling och därigenom en majoritet av befolkningen.

Vissa politiska filosofier är emot skatt för att det är obligatoriskt och påtvingat av ett rättssystem. De ser beskattning som stöld för att det är en kränkning av äganderätten. Politiska voluntarister, anarkokapitalister och de flesta andra typer av libertarianer i allmänhet ser beskattning som en aggression av staten. Att demokrati legetimerar beskattning avfärdas av dem som anser att all form av statlig makt, inkluderande demokratiskt antagna lagar, i grunden är förtryckande. Ekonomen Ludwig Von Mises ansåg att "samhället i sin helhet" inte ska fatta sådana här beslut, på grund av metodologisk individualism. Libertarianer som är emot beskattning anser att de tjänster som idag tillhandahålls av staten kan ersättas av privata alternativ, som privata försvaarsbyråer, medlingsbyråer eller frivilliga donationer.