Beatrice Lindgren

Gymnasiereformen 2011 har delat upp gymnasiet i studieförberedande och yrkesförberedande program, i ”teoretiska” och ”praktiska” studiegångar. Bakom denna reform finns föreställningen att många elever helst vill slippa ”teori” – och inte heller behöver ”teori”. Dessa elever kommer inte in på högskolan och – än mer problematiskt – de får inte heller den medborgarkunskap andra elever får. 

En central ambition och förväntan bakom den nya gymnasieskola som sjösattes 2011 var att intresset för och genomströmningen vid yrkesutbildningarna skulle öka. Tillgänglig data visar att gymnasiereformen snarare verkar ha fått motsatt effekt. Söktrycket till yrkesprogrammen har sjunkit kraftigt, idag läser färre än var tredje elev vid ett yrkesprogram, och lärlingsutbildningen uppvisar en låg genomströmning där mindre än hälften av den första elevkullen slutförde sin utbildning. En anledning till detta glapp mellan förväntan och utfall är förmodligen att kunskapsfrågan inte tagits på tillräckligt stort allvar i organiseringen av den nya gymnasieskolan.

Grovt uttryckt utgår 2011 års gymnasieskolereform från att ungdomar vid yrkesutbildningar är intresserade av “praktik” och mindre intresserade av “teoretiska” och allmänteoretiska kunskaper. Om så vore fallet borde färre allmänteoretiska inslag och mer arbetsplatsanknytning höja intresset och genomströmningen. Tillgänglig kunskap om såväl genomströmning som ungdomars kunskapsintresse antyder att detta är antaganden i behov av problematisering. Dessutom så bör kunskapsfrågan – vad som är viktig kunskap i yrkesprogrammen – tas på allvar och ges en seriös behandling även av andra anledningar.

En förklaring till det minskade söktrycket som lyfts fram i debatten är att yrkesprogrammen inte längre ger allmän behörighet till högre utbildning. Därmed antas det att elever och deras föräldrar ser yrkesprogram som en återvändsgränd. Detta är en nog så viktig fråga att diskutera, men den polariserade debatten om behörighetsfrågan till högre utbildning osynliggör en än viktigare fråga: Vilken kunskap erbjuds elever på olika program?

Frågan blir central i relation till yrkesprogram då en stor majoritet av eleverna kommer från studieovana hem. Erbjuds dessa elever samma möjligheter som elever på andra program att utveckla kunskap som kan bidra till att påverka sin livssituation och ta sig bortom de strukturer de är del av? Frågan är del av en klassisk debatt inom utbildningspolitiken som bland annat handlar om hur skolans uppdrag skall se ut – relationen mellan uppdraget som fostrare av demokratiska medborgare och uppdraget som fostrare av arbetskraft.

Den senaste gymnasiereformen innebär ett historiskt brott i svensk utbildningspolitik. Reformen särskiljer yrkesprogram från övriga program genom att bland annat ta bort allmän högskolebehörighet som mål för yrkeselever och genom att ge arbetsgivare ett direkt inflytande över innehållet i yrkesprogrammen. Tidigare reformer (1970 och 1994) hade som gemensam inriktning att minska skillnaderna mellan de olika gymnasieprogrammen. Centrala tankar i debatten handlade då om att skola demokratiska medborgare som hade en bred och generell kunskap användbar inom såväl ett föränderligt arbetsliv som i livet mer brett 

Snarare än generell kunskap förordar 2011 års reform specialiserad kontextbunden kunskap som förmodas göra den enskilda eleven anställningsbar. En skillnad som i läroplansteoretisk och kunskaps sociologisk forskning har betecknats som den mellan horisontell och vertikal kunskap. Den förra, som tydligt premieras via innehållets organisering i 2011 års reform, innebär utveckling av kunskap som är användbar i specifika sammanhang, snarare än vertikal kunskap som är mer generell och överförbar från ett sammanhang till ett annat. Vidare erbjuder den vertikala kunskapen möjligheter att delta i samtalet om de strukturer och det samhälle som den enskilde medborgaren är del av.

För att konkretisera ovanstående kan vi vända oss till de nya läro- och kursplanerna. I den nya gymnasieskolan har vad som tidigare kallades kärnämnen bytt namn till gymnasiegemensamma ämnen. För yrkesprogrammen har dessa ämnen minskat i omfattning, och kursplanerna i flera av dessa ser annorlunda ut än på andra program (tidigare var kursplanerna lika för alla gymnasieprogram). Yrkesprogrammens kursplaner är tänkta att vara mer anpassade till den yrkesutgång för vilken eleverna utbildar sig.

Om vi tar samhällskunskap som exempel ska yrkeselever enligt kursplanen utveckla kunskap om privatekonomi, men inte samhällsekonomi där frågor om ekonomiska strukturer, resursanvändning och resursfördelning ingår. Med andra ord, de elever som utbildar sig för ett mer direkt utträde till arbetsmarknaden, ofta i en underordnad maktposition i arbetsdelningen, erbjuds ej kunskap som är central för att förstå och kunna påverka samhällets utveckling.

Genom att minska både omfattningen av de gymnasiegemensamma ämnena samt genom att rikta in dessa mot mer kontextbunden horisontell kunskap, har den senaste gymnasiereformen tydlig brutit med tidigare reformer. Elever på yrkesprogram erbjuds inom ramen för de gymnasiegemensamma ämnena kunskap som bedöms som nyttig och användbar i en tilltänkt arbetskontext, medan elever på övriga program, inom samma ämnen, erbjuds kunskap som gör det möjligt för dem att delta i samtalet om samhället, dess strukturer, och den enskilde medborgarens möjligheter att förändra dessa.

Kanske tycks denna uppdelning av olika typer av kunskap mellan olika program vara oproblematisk. Men lägger vi därtill en analys av vilka elever som går på vilka program blir frågan mer komplicerad. Elever med arbetarklassbakgrund är kraftigt överrepresenterade vid yrkesprogrammen. Val av utbildning och yrke har i forskning visats ha ett tydligt samband med klassbakgrund (framförallt föräldrars utbildningsbakgrund). Utbildning reproducerar med andra ord klass. Att då främst erbjuda elever på yrkesprogram horisontell kunskap torde, snarare än att minska skillnader mellan elever, ytterligare bidra till att reproducera klassmönster i det svenska samhället.

Med ovan sagda vill vi peka på att även om kunskapsfrågan ofta framhävs av politiker som den viktigaste av alla när det talas om skolan, så glöms just kunskapsfrågan bort i de polariserade och onyanserade debatter som förs om yrkesutbildning. Att tala om behörighet till högre utbildning eller ej är viktigt, men denna diskussion bör ej osynliggöra den än mer centrala frågan om vilken kunskap olika elever erbjuds i den svenska gymnasieskolan. Vidare, en mer djuplodad diskussion om kunskapsfrågan i yrkesutbildning skulle förmodligen också bidra till en nyansering av de antaganden som dominerat om genomströmning och ungdomars kunskaps(o)intresse vid dessa utbildningar. På så vis skulle kanske även konturerna till en lösning på de problem som uppkommit med den nya gymnasieskolan rörande ett fallande söktryck och en låg genomströmning kunna tecknas.