Euron ska räddas med en politisk pakt där misskötta länder får såväl böter som subventioner. Men risken för konflikter mellan länderna blir stor. Kanske hade marknadsmekanismen fungerat bättre för att skapa budgetdisciplin. Många kräver att en ny stabilitetspakt omedelbart införs inom EU. Men bör inte frågan diskuteras först? Annars kanske man fattar beslut som sedan visar sig inte fungera.

Pakten ska bli en kombination av den ”gamla” stabilitetspakten från 1997 (med böter för länder som har alltför stort budgetunderskott eller statsskuld) och den praxis som vuxit fram under 2010-2011 (med en fond som ger billiga lån till underskottsländer). Maximinivåer för budgetunderskott och statsskuld låter bra. Politiker som trasslat in sig i en populistisk konkurrens om väljarnas röster kan då peka på EU och säga att de tyvärr inte får lova mer.

Ett sådant system infördes redan 1997, men det fungerade inte i praktiken: Tyskland och Frankrike bröt mot reglerna 2003 och slapp ändå böter. Då blev det fritt fram för Grekland, Italien, Spanien med flera att bryta mot reglerna. Nu ska man dock ändra omröstningsreglerna så att det ska bli svårare att förhandla bort böterna.

Men egentligen är ett system med böter ganska konstigt. För det första är det svårt för ett land med betalningsproblem att betala böter. För det andra innebär det ett ingrepp i demokratin som kan skapa konflikter mellan folken och därmed hota unionen. För det tredje finns det risk att systemet hindrar viktiga investeringar. När Sverige byggde upp sitt järnvägsnät under 1800-talet tog vi upp stora lån av det slag som nu kan bli förbjudna.

Nå, nackdelarna med pakten ska vägas mot fördelarna, nämligen att ansvariga politiker får ett internationellt avtal att stödja sig mot när de möter en populistisk opposition. Om fördelarna väger över bör pakten genomföras. Då gäller bara att reglerna blir effektiva.

En regel som säger att böter döms ut när statsskulden överstiger X procent av BNP är ganska klumpig. Ta fallet med Sveriges järnvägar på 1800-talet. En bra regel bör ta hänsyn till om lånen ska användas till produktiva investeringar (då kan skulden lätt betalas tillbaks) eller om lånen tas för att politikerna vill köpa röster (då finns risk för att skulden inte kan betalas tillbaks).

Men juridiskt bindande regler av det slag som pakten kräver kan inte vara subtila. En regel om att ”ett land ska betala böter om lånen inte används till något produktivt” är verkningslös eftersom den är öppen för politisk tolkning. En juridiskt bindande pakt måste vara entydig – men därmed också grov och klumpig. Finns det då inget annat sätt att åstadkomma budgetdisciplin? Jo, marknadsmekanismen. Den innebär att om ett land skuldsätter sig alltför mycket stiger låneräntan. Marknaden dömer så att säga ut ”böter”, utan omröstning och utan att stormakterna kan slippa undan.

I regel kräver inte marknaden någon hög ränta för lån till produktiva investeringar, för om de verkligen är produktiva kan landet lätt betala sina skulder. Men för lån som tas till slösaktiga ändamål kommer långivarna att kräva kompensation för konkursrisken – och då blir de högre räntorna en signal till politikerna att skärpa sig.

Den nya pakten, med administrativa böter i kombination med billiga lån från en fond, verkar ologisk. Marknaden för statsobligationer fungerade bra under 2010 och 2011: när det blev känt att Grekland och Italien misskötte sig steg räntorna på deras nyupplåning, helt enligt teorin. Men då ingrep de andra euroländerna och lånade ut pengar billigt, till en ränta under marknadsräntan. Därigenom minskade man pressen på underskottsländerna att reformera sina ekonomier.

Nytt system med böter. Man upphäver marknadens ”böter” genom att sätta upp en fond som ger billiga lån, men man inför administrativa böter i stället. Och dessa böter skapar fiendskap mellan länderna, till skillnad från marknadsräntan som är anonym och automatisk. Vad är tanken? Ett svar kan vara att marknaden inte fungerar perfekt. Nej, det är sant. Men frågan är inte om marknaden fungerar perfekt utan om den fungerar bättre än ett politiskt system med böter. Det är en öppen fråga – i själva verket just den fråga som måste diskuteras innan vi fattar några förhastade beslut.

Ett annat svar är att kraftigt stigande marknadsräntor skulle bli en alltför tung börda för ett skuldtyngt land. Ja, det är sant – om skulden kommer som en blixt från klar himmel. Men i regel är det en gradvis process: skulden växer successivt, och räntan stiger gradvis så att landet hinner reformera sin ekonomi. Dessutom drabbar den högre räntan bara landets nyupplåning; de gamla lånen löper med den gamla räntan, och landet får därmed en respit. Men om man då inte gör någonting blir det dyrt.