Intressant utstick!

Hittade en gammal text på datorn som jag skrivit 2009.

 Livet är en kamp jag tänker vinna!

Jag ska inte säga att folk i Rimbo inte har några framtidsplaner, men det är ingen som pratar om sånt. Jag ska vara ärlig. jag älskar Rimbo med hela mitt hjärta och det är verkligen hem men Rimbo folk är så tråkiga. Vist finns de många trevliga stunder här men det är inte de jag pratar om. Folk här har inga förväntningar på livet. Folk har inga drömmar. Det ända folk pratar om här är vad som händer förra helgen, vem knullade med vem, vem som gjorde bort sig och vad som händer nästa helg. Finns de inge mer här i livet? Jag tror de i alla fall. Jag vill så mycket med livet men får inte riktigt. Ingen här kan säga att dom förstår vad jag menar för ingen här har gjort de jag har gjort. folk brukar säga att dom är stolta över mig, men för vad? För att jag gick ut gymnasiet? för att jag fått det att fungera för mig å min dotter? Visst de är saker att vara stolt över men varför? Jag vill Vara nitton år!! Vill ägna mig åt saker jag vill göra!! inga stora saker, men kunna äta makaroner framför tv. Hyra en bra film. Dansa på dansskola. Plugga.)Jag var en helt normal artonåring som precis fick köpa sina egna cigaretter. Tänk vilken frihet de var! tretton dagar senare var det slut på den friheten man känner när man är ung och går sista året på gymnasiet. Mitt liv var nästan som en ros på dansar. Jag hade allt man kunde önska. Bra familj, ett jobb, bra skola, Och många fina vänner med många fina minnen. jag klagade inte över särskilt mycket. Var nöjd med livet! 

Jag vill inte ha eran sympati.. Jag vill inte be er om att förstå för de kommer ni inte göra om ni inte hamnar i min sits. Jag går ut och ler och är mig själv alltid. Men..... Varför gör inte ni de? Varför pratade ni bakom min rygg om mig å min dotter? De finns inget FÖR ER att prata om.. de är min sak. mitt privatliv är inget samtal för er på eran fika... 

 

Men mitt ödet sa annat. Jag var arton år och helt plötsligt var jag tvungen att bete mig som en trettioåring. Jag förlorade tolv år av mitt liv på ett halv år. Idag lever jag ett liv som ingen nittonåring ska behöva leva. Varje morgon tittar jag på min dotter och tänker att hon är den ända anledning att Kliva upp. Varje dag är en ny kamp. Och jag klagar inte. De här är mitt öde... Jag klarar mig fint men vill berätta för all där ute hur de känns, att ha massa kompisar och helt plötsligt slutade nästan alla att höra av sig. Dom vart skrämda av tanken på att jag har barn.. Vad tror ni jag blev?? Nu hör dom flesta bara av sig på helgerna för då är Jaqulina med sin pappa och så blir ni chokade när jag hör av mig en tisdag? varför ringer ingen en veckodag och frågar hur de är? Jaqulina är världens snällaste och hon bits inte. 

Jag har inte den chansen som ni andra i min ålder här i Rimbo har.. TA DEN! utnyttja era dagar. Ni kommer förstå den dagen ni inte heller har tid. Tid att äta, tid att handla, tid att städa. . Allt är stress. Jag bara skriver rakt ut ur hjärtat nu så texten kanske inte hänger ihop.., Folk frågar så mycket.. Här har ni svaren. Jag är nitton år och lever ett liv som en trettioåring ska göra. Hur ska jag bete mig? nitton eller trettio? Om jag går ut med nån kompis i en kjol så kan folk kommentera - Du har ju barn, du kan inte gå ut så där!! Visst fan kan jag de, Jag är fortfarande nitton och förtjänar att sätta på mig de jag vill. Precis som ni vill. Jag har förlorat tolv år av mitt liv men de här är inte slutet. Ni ska få SE! dom åren jag förlorat ska jag ta tillbaka... Jag ska visa er att inget är omöjligt.. Säg inte att jag är trångsynt eller naiv eller överdriver.. 
Jag överdriver inte. Livet är en kamp som jag tänker Vinna!!!!!

 

Liknande inlägg

Johana Duggin:

Intresserad av träning & motivation
& Självklart lite mer:)

Kika in hos mig lite snabbt då!

Kommentera inlägget här: