Hur ska skolan överleva politiken?

Under de två senaste mandatperioderna har vi fått vänja oss vid en utbildningsminister som inte bara förordar katederundervisning, håller ordning, låser dörren till senkommande elever, tar av deras kepsar och stänger av mobiltelefonerna, utan även själv läser sagor i klassen. Den politiska agendans närvaro på alla nivåer av utbildningssystemet är påtaglig för alla som har sin vardag inom skolan.

Den politiska ockupationen av klassrummen visar sig i hur skolpersonal tänker och talar. De senaste åren har jag flitigt konsumerat den mäktiga medierapportering från skolpolitiska debatter, skolkonferenser, artiklar och inslag. Ett genomgående fenomen i dessa är den räddhågade konformiteten inför media hos många inom skolan.

När några rektorer som i samband med en skolkonferens fick frågan av en reporter: ”Vad ser du som det viktigaste i ditt arbete?”, svarade samtliga: ” Att alla elever når målen”. Varför, i det fria skolvalets förlovade land, kom inte svaren som visade på integritet, pedagogiska visioner och entreprenörskap? ”Jag vill att alla elever trivs och tycker om att gå till skolan”; ”Jag vill väcka lust och nyfikenhet hos alla elever”; ”Jag vill att elever och föräldrar ska känna att vi tillsammans arbetar för att öppnare och jämlikare samhälle”.

Dessa hade varit tänkbara svar som heller inte står i motsättning till måluppfyllelse. Skolans vardag och uppdrag är komplext och sammansatt av flertalet disparata mandat.I lärarrollens tradition och historiska rötter ligger mandatet att se till individens möjligheter och utveckling till en ansvarsfullt handlade men ändå fri individ. I detta perspektiv är skolans ändamål öppet och didaktiken, lärarens och elevens relation och samvaro, står i centrum för skolan.

Ett annat mandat för läraren är att förmedla en innehållstradition. Vad som väljs och hur skolämnena levandegörs i klassrummet, dess kopplingar med ämnestradition och användbarhet i nutid och framtid, har fått generationer av engagerade lärare att dagligen gå till klassrummet.

Ytterligare mandat är att skapa och förmedla kulturella värden som det demokratiska samhällets fortbestånd och utveckling är beroende av. Ett folkligt engagemang kring utbildning, skola och kunskap, ofta på lokalnivå, har varit en pådrivande kraft i alla länders demokratiska samhällsutveckling. Många gånger i opposition med sittande regeringar.

Dessa mandat har utgjort grunden för lärarens professionella tradition. Den idag ofta kritiserade och utskällda skolforskningen har av tradition stått nära dessa professionsmandat. Skolans utveckling de senaste två – tre hundra åren antigen drivits av forskning eller stått den nära. Vad hade vår skola varit idag utan en Kant, Rousseau, Schlieiermacher, Herbart, Dewey och alla reformpedagogikens frontfigurer?

Skolforskningen har bidragit till att länka samman tendenser och trender i samhällsutvecklingen med skolans traditionella mandat, kunskapssyn- och arbetssätt. Skolor och pedagogiska rörelser har grundats, undervisningsideal har skapats och ersatts, didaktiska paradigm har uppstått och övergivits. Utvecklingen av en barn- och elevcentrerad skola, byggande på lärandeteori, utvecklingspsykologi och ämnesdidaktik, kommer ur en tradition av skol- och praxisnära forskningsinsatser.

Resan, från ett agrart, lokalekonomiskt och lågteknologiskt samhälle med ojämlika feodala strukturer, som på några århundraden utvecklats till dagens samhälle, har lärarna, skolan, och skolutvecklingen varit del i.

Politiken tar över

Politiken har förändrat förutsättningen för den utvecklingen. Politiken och politikerna har ställt sig mellan skolan och skolforskningen. Den kritik som framförallt riktas mot den oftast kvalitativt inriktade skolforskningen visar på ett problem. Forskningen har befunnit sig för nära skolan, läraren och klassrummet och inte antagit tillräcklig (vetenskaplig) distans, säger man. Forskningen har i allt för hög grad ägnat sig åt att skapa kunskap utgående från lärarnas, skolans och medborgarnas perspektiv och de professionella mandaten.

Politikerna efterfrågar snarare ett resultat- och ekonomiperspektiv på skolan, skolforskning och skolutveckling. Skolforskningens huvudsakliga fokus borde istället i ett politikerperspektiv ligga på att leverera kunskap om hur undervisningens mätbara resultat förbättras. Så vinner politiker valen.

Istället har en allians mellan vetenskap och politik skapats. Det fanns ingenting i det sakliga som framställdes där som en skola eller huvudman kunde mena umbärligt för skolans utveckling. Problemet är istället att det var svårt att se var politiken slutade och vetenskapen tog vid. Skolpolitiken och den vetenskapliga grunden har blivit så sammanflätade att vi inte ser var den ena börjar och den andra slutar. Problemen med denna sammanblandning framkom tydligt då konferensdeltagare ställe alltför långtgående problematiserade frågor till utbildningsråden. Då svängde svaren tveklöst från ”forskningen säger” till ”lagstiftarens intentioner”.

Den skolpolitik som förs idag skiljer skolans vardag från forskning och utveckling. Politikerna tar själva kommandot ända in i klassrummet med hjälp av ”vetenskaplig grund”. I olika skrivelser från skolverk och skolinspektion kommer anvisningar på vilken forskning som är tillämpar, hur den bör tillämpas och för vilka syften.

Ett exempel på hur denna distans skapats är en liten skrift utgiven av Vetenskap & Allmänhet som cirkulerat på skolorna under hösten (VA-Rapport 2013:3). Utgångpunkten är att skolorna och lärarna är främmande för forskning. Forskning i skolan görs av forskare och institut  och inte med lärare, och skola. Skolan och lärarna ses som konsumtionsled till forskningen och olika agenter i form av program, institut och resursallokering behövs för att öka lärarnas forsknings användning. Läraren ses sällan som en medskapare av kunskap eller som någon som själv bildar ett omdöme om kunskaps tillämpbarhet. Idealet är en generell kunskap, en ”best practice”, som störningsfritt distribueras från forskning till klassrum.

Tyvärr finns det få tecken på att politikerna kommer att avhända sig klassrumsinflytandet. Troligen går vi mot ett valår med politiker från alla partier som läser sagor, ritar på tavlan, håller ordning eller som sist, ger presskonferenser i klassrummet, i syfte att åberopa vetenskapliga rön som nödvändiga men beska recept för förbättrad måluppfyllelse.

Omvälvande för skolan och samhällsutvecklingen vore om politikerna gick till val på att avgränsa politikens närvaro i klassrummet. Tänk om utvecklingen av undervisningen, didaktiken och lärarutbildningen överläts till forskning och universitet. Om skolforskning, skolutveckling och lärarutbildning skulle ligga som ett gemensamt mandat och uppdrag för skolhuvudmän och universitet skulle ett pedagogiskt utvecklingsklimat skapas. Vi skulle få se olika pedagogiska praktiker utvecklas i samverkan med forskning och lärarutbildning. Det fria skolvalet skulle fyllas med möjligheter till reella pedagogiska alternativ. I ett sådant landskap finns kanske möjligheten för skola, lärare, skolforskning och lärarutbildning att åter närma sig varandra. Deras gemensamma intresse och historiska mandat kvarstår trots allt.

Liknande inlägg

Annster:

Tack så mycket! :)

Kommentera inlägget här: