Marginaler!
Något man ofta pratar om inom nationalekonomi är marginaler. Det finns oerhört många olika begrepp som rör ämnet marginaler. Här tänkte jag ta upp några viktiga och några man ofta pratar om.
Marginalnytta är den ekonomiska termen för den nytta individen får av ytterligare en konsumerad vara.
Marginalprocent är inom företagsekonomi, en marginal i kronor dividerad med försäljningsintäkterna.
Marginal inom företagsekonomi är skillnaden mellan försäljningspris och inköpspris, beräknad i procent.
Marginalavkastning är den nationalekonomiska termen för den avkastning som ytterligare en satsad resursenhet ger för ett företag.
Marginalprincip är ett uttryck som används inom den samhällsvetenskapliga ekonomin. Med "marginal" menas i detta fall de effekter som en viss ändring kommer att ha.
Rörelsemarginal anger hur stor del av varje omsatt krona för en rörelse som blir kvar till att täcka räntor, skatt och ge eventuell vinst. Den beräknas på det själva resultatet för rörelsen. Grovt sagt kan man säga intäkter minus utgifter relaterat till omsättningen, men dock utan att ta med dom finansiella posterna såsom ex skuldräntor.
Vinstmarginal är ett nyckeltal som anger företagets vinst i förhållande till omsättning. Det råder delade meningar om vilken vinst man pratar om, d.v.s. hur långt ner i resultaträkningen man ska gå när man definierar täljaren. Vinstmarginal är ett vanligt förekommande nyckeltal vid s.k. finansiell analys. Hur företaget finansierat sin verksamhet är alltså ovidkommande vid vinstmarginalsräkning. Kallas ibland även för kapitalersättningsmarginal.
Marginalnyttateorin, även kallad gränsnyttateorin, är en ekonomisk värdelära, det vill säga en teori om hur varor får sitt marknadspris. Teorin uppkom på 1870-talet och revolutionerade nationalekonomin. Enligt marginalnyttateorin bestäms varupriset av kundens marginalnytta, vilket är den upplevda extra nytta som en ytterligare enhet av samma vara ger. Effekten är att en vara måste upplevas som nyttig för att vara värdefull.
Marginalnyttateorin lyckades förklara vissa problem inom klassisk ekonomisk teori. Det mest kända exemplet är den så kallade värdeparadoxen, eller vatten-diamant-paradoxen, som redan Adam Smith diskuterade. Han skilde på bruksvärde och bytesvärde, och fann att diamanter hade ett högt bytesvärde och ett lågt bruksvärde medan det omvända gällde för vatten. För Smith var det paradoxalt att det nyttiga vattnet ansågs värdelöst, medan diamanter var mycket värdefulla. Smiths misstag var att han ställde totala kvantiteter mot varandra; eftersom människor alltid agerar med marginaler är det upplevda värdet av en extra enhet vatten eller diamant som spelar roll för varje människa, och inte värdet av allt vatten eller alla diamanter.
