Bostadsbristen!

Bristen på bostäder är en katastrof. Det är dags att ge dom unga en chans nu.

Hemlöshet var tidigare förknippat med missbruk och utslagning. De som klarade jobb eller studier kunde också ordna ett eget boende. Kanske inget drömboende – men tak över huvudet och tillgång till kök och badrum. När ungdomar för tio–tjugo år sedan gnällde över bostadsbrist var det fort­farande politiskt möjligt att avfärda dem som bortskämda. Bara de förstod att alla inte kunde bo på Stureplan så var det inga större problem, kunde det hävdas. Under loppet av kanske tio år har ­utvecklingen gått från bekymrande till katastrofal. Hemlösheten har ökat ­dramatiskt bland personer vars enda problem är att de inte har ett fast jobb – vilket allt färre unga har.

Det handlar inte bara om att Stockholms befolkning ökat med mer än 35 000 personer årligen, medan det bara byggts ungefär 7 000 lägenheter och småhus. Om du vill flytta till Kiruna, för att surfa på vågen efter gruvboomen, får du börja med att skaffa husvagn. Det finns inga lediga bostäder där heller.  

Sedan 90-talet har politikerna på riksnivå hoppats att marknaden, eller möjligtvis kommunerna, ska lösa problemet. Resultatet är nedslående. Bostadsföretag vill tjäna pengar. Då ­lönar det sig bättre att bygga bostadsrätter för en välbeställd medelklass än billiga hyresbostäder för unga.

Kommunernas drivkraft att bygga är svaga. De som röstar i kommunvalet är de som riskerar sina grönområden, sin utsikt eller att få nya grannar som ställer krav på kommunens välfärdstjänster. Inte de blivande hyresgästerna. Nu verkar rikspolitikerna äntligen ha vaknat till liv. Så här i elfte timmen innan valet försöker regeringen forcera fram förslag för öka byggandet.

I går presenterade Attefall och Borg det nya ”Attefallshuset” i snöblandat regn på Norrmalmstorg, tillsammans med Trä- och möbelfabrikanterna. Det är ett fattigdomsbevis att det ­skarpaste förslaget mot bostads­bristen är en förvuxen friggebod. Samtidigt har Svenska Bankföreningens vd, Thomas Östros, sagt att bankerna höjer amorteringskraven. Det gör det ännu svårare att etablera sig på ­bostadsmarknaden. Kontantinsatsen har redan tidigare höjts. Som metod att förhindra en överhettning på bostadsmarknaden slår det oerhört orättvist. Det har en marginell ­effekt för dem som redan köpt sitt ­boende och sett dess värde stegras. 

För unga som vill ta sig in på arbetsmarknaden är det däremot en effektiv stoppkloss. Ingen, som inte har föräldrar som kan hjälpa dem, kan spara ihop pengar till en insats innan de ens har börjat jobba. Sverige har klarat sig på att det byggdes många hyreslägenheter under miljonprograms projektet och på 1980-talet.

Nu har verkligheten kommit ikapp. ­Bostadsbristen börjar bli ett allt större hinder för jobb och tillväxt. Moderaterna verkar till slut ha insett att omvandlingen av hyresrätter till ­bostadsrätter – som de gjort allt för att heja på – har gjort det ännu svårare för unga. När staten drog sig tillbaka från ­bostadspolitiken ersattes det av – ­ingenting. Marknaden kommer aldrig att lösa ­bostadsbristen för unga. Om vi vill att alla ungdomar ska kunna flytta hem­ifrån och dit jobben finns krävs ett samhälleligt ansvar.

För högskolan är det självklart att ett enkelt boende för de som flyttar till studieorten måste ordnas om studenterna ska komma. Visst har vissa orter svårt att lösa det. Men efter tid i kö erbjuds de flesta studenter ett boende, trots att de lever på studiemedel.

Denna modell bör utsträckas till alla unga. Det är lika viktigt att andra ungdomar inte förblir arbetslösa och kvarboende i pojk- eller flickrummet, utan i stället kan ta språnget ut i vuxenlivet och till de regioner där jobben finns. Staten bör tillsammans med andra ­aktörer – kommuner och allmännyttiga och privata bostadsbolag – hitta ­former för att investera i billiga hyresrätter som kan erbjudas alla unga ­under den period som de etablerar sig i arbetslivet. Samtidigt som dessa investeringar görs behövs en ny strategi för mark­användning. Det behövs en nationell kommission som systematiskt går ­igenom vilka markområden som kan användas för nybyggnation.

Det måste vara en kommission med hårda nypor mot både kommuner och andra markägare. Förtätning av redan existerande bostadsområden kommer inte vara tillräckligt. Det kommer att krävas att helt nya områden används och att tillräckliga investeringar görs i infrastruktur för att dessa områden ska bli attraktiva. Det är dags att bryta den 25-åriga beröringsskräcken för ­bostadspolitiken. Nu räcker det inte med duttande. Bostäder måste åter­igen bli ett högprioriterat politikområde.

 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: